124
träd. Såväl pelarklippan som den egentliga klippa voro jämförelsevis låga — jag antar att de höllo fem- till sexhundra fot.
»Det var på det där», sade professor Challenger och pekade på trädet, »som pterodaktylen flugit upp. Jag klättrade halvvägs uppför klippan innan jag sköt honom. Jag skulle nästan tro, att en så övad bergbestigare som jag skulle kunna klättra ända upp till toppen, ehuru han naturligtvis inte skulle vara närmare platån då han kom dit.»
Då Challenger talade om sin pterodaktyl såg jag på professor Summerlee och för första gången trodde jag mig hos honom finna några tecken till gryende tillit och ånger. Hans tunna läppar formade sig icke till hån, tvärtom vittnade hans ansikte om spänning och förvåning. Även Challenger såg det och fröjdade sig över en försmak av seger.
»Naturligtvis», sade han på sitt klumpigt sarkastiska sätt, »anser professor Summerlee, att när jag talar om en pterodaktyl, menar jag en stork — likväl en stork av det slaget som är utan fjädrar, har läderaktigt skinn, membranartade vingar och tänder i käkarna.» Han grinade och blinkade och bugade sig till dess hans kollega vände honom ryggen och gick sin väg.
Sedan vi morgonen därefter intagit en enkel frukost av kaffe och maniok — vi måste spara på förråden — höllo vi krigsråd angående bästa sättet att bestiga platån uppöver oss.
Challenger förde ordet med en högtidlighet som om han varit president i hovrätten. Föreställ er honom sittande på en stor sten med sin löjliga lilla