Hoppa till innehållet

Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

126

»Det tycks inte finnas mer än en förståndig utväg», sade professor Summerlee. »Om ni har genomforskat östra delen av berget, böra vi följa dess fot västerut och söka en möjlighet att komma ditupp.»

»Alldeles riktigt», sade lord Roxton. »Antingen är denna platå inte särdeles stor och vi skola gå omkring den tills vi antingen finna en väg som med lätthet för oss dit eller också komma tillbaka till vår utgångspunkt.»

»Jag har redan sagt den här unge vännen», sa Challenger, som alltid talade om mig som om jag varit en tio års skolpojke, »att det är alldeles omöjligt att det någonstädes finnes en väg som med lätthet för dit, av det enkla skäl, att om en sådan funnes, skulle toppen icke vara isolerad och icke sådana villkor göra sig gällande som så märkvärdigt inverkat på de allmänna fortlevningslagarna. Jag medger likväl, att det nog kan finnas ställen varifrån en skicklig klättrare kan komma upp till toppen och dit likväl ett klumpigt och tungt djur omöjligt kan komma ner. Det är alldeles säkert, att det finns en punkt, varifrån uppklättrande är möjligt.»

»Hur kan ni veta det, sir?» frågade professor Summerlee med skärpa.

»Emedan min företrädare, amerikanen Maple White, verkligen klättrat ditupp. Hur hade han väl annars kunnat få se det vidunder han ritade i sin skissbok?»

»Ert resonemang går där kontrollerade fakta i förväg», sade den envise Summerlee. »Att er platå existerar medger jag, efter jag sett den, men ännu har