140
na, synbarligen försjunken i tankar och fullkomligt glömsk av det »god natt» jag tillönskade honom.
Men det var en helt annan Challenger, som mötte oss följande morgon — en Challenger, vars hela varelse strålade av belåtenhet och självförtroende. Då vi samlades till frukosten, såg han på oss med en avvärjande, hycklad blygsamhet i blicken, som om han velat säga: »Jag vet nog, att jag förtjänar allt det beröm jag kan få, men uttala det inte, för då rodnar jag». Hans skägg yvde sig, han sköt fram bröstet och handen höll han instucken innanför rocken. I sin fantasi ser han sig väl ibland i denna ställning, intagande den lediga piedestalen på Trafalgar Square och med ännu en ökande antalet av Londons vederstyggliga statyer.
»Heureka!» ropade han och tänderna glänste genom skägget. »Mina herrar, gratulera mig och gratulera varandra! Problemet är löst.»
»Ni har funnit en väg ditupp?»
»Jag vågar tro det.»
»Och var?»
Till svar pekade han på den upptornande pelaren till höger om oss.
»Men vi komma aldrig över», flämtade jag.
»Vi kunna åtminstone nå toppen», sade han. »När vi kommit dit, torde jag vara i stånd att visa er, att en uppfinningsrik hjärnas resurser ännu icke äro uttömda.»
Efter frukosten packade vi upp det bylte vari vår anförare förvarade sina bergbestigningsverktyg. Han tog fram en rulle av det starkaste och lättaste tåg, etthundrafemtio fot i längd, jämte järnkrampor,
