bland buskarna på andra sidan. Den avhuggna stammen rullade ned till randen av vår plattform och en sekund trodde vi att den skulle glida över den. Men den stannade några tum från kanten och där låg nu vår bro till det okända.
Utan att säga ett ord skakade vi alla hand med professor Challenger, som lyfte på halmhatten och bugade sig djupt för var och en särskilt.
»Jag gör anspråk på äran att vara den förste som går över till det okända landet», sade han. »Ett lämpligt motiv för en framtida historisk målning.»
Han hade närmat sig bron, då lord Roxton lade sin hand på hans arm.
»Min kära vän», sade han, »detta kan jag verkligen inte tillåta.
»Kan ni inte tillåta det, sir?» Huvudet kastades tillbaka och skägget sköt fram.
»Så snart det är fråga om vetenskap vet ni väl att jag följer er ledning, emedan det ej kan förnekas, alt ni är en vetenskapsman. Men det tillkommer er att lyda mig, när ni träder inom mitt område.»
»Ert område, sir?»
»Alla ha vi våra yrken och militäryrket är mitt. Enligt mitt begrepp göra vi nu infall i ett nytt land, som kan vara proppfullt av alla slags fiender, ehuru det visst inte är säkert att så är. Att rusa blint in i det av brist på litet sunt förnuft och tålamod överensstämmer alls icke med min taktik.»
Protesten var alltför förståndig att lämnas obeaktad. Challenger slängde på huvudet och ryckte på sina väldiga axlar.
»Nå, sir, vad har ni då att föreslå?»
10 — Doyle, En försvunnen värld.