Med yxan slängd över ryggen satte sig Challenger gränsle över trädstammen, hoppade framåt och var snart på andra sidan. Han kravlade sig upp och svängde armarna i luften.
»Äntligen!» ropade han. »Äntligen!»
Jag betraktade honom med ängslan och väntade nästan att något hemskt föremål skulle störta fram genom lövverket och döda honom. Men ingenting hände, utom att en underlig brokig fågel flög upp vid hans fötter och försvann bland träden.
Summerlee var den andre i ordningen. Den sega energien i det bräckliga omhöljet är i sanning underbar. Han ville nödvändigt att vi skulle förse honom med två bössor över ryggen, så att då han kommit över, voro båda professorerna beväpnade. Därefter var det min tur och jag försökte att inte se ned i det hemska svalg jag överskred. Summerlee räckte ut sin bösskolv mot mig och sedan fick jag tag i hans hand. Vad lord Roxton beträffar, gick han helt lugnt över — gick utan stöd. Han måtte ha nerver av stål.
Och så befunno vi oss nu, vi fyra, i det drömland, den förlorade värld, Maple White återfunnit. För oss alla syntes detta ögonblick ett den högsta triumfens. Vem hade väl kunnat ana, att det var inledningen till vår största olycka? Låt mig med några ord beskriva hur det förkrossande slaget föll.
Vi hade vänt ryggen åt bron och trängt igenom vid pass femtio alnar av tät småskog då vi fingo höra ett förfärligt brak bakom oss. Drivna av en gemensam impuls rusade vi tillbaka den väg vi kommit. Bron var borta!
