döden, så tänk på Lopez, som ni sköt för fem år sedan på Putomayofloden. Jag är hans bror och, komma vad det vill, dör jag lycklig, ty hans minne är hämnat.» Ursinnig skakade han sin knutna hand åt oss och så blev det tyst.
Om halvblodet helt enkelt utkrävt sin hämnd och försvunnit, hade allt gått lyckligt för honom. Men det var hans narraktiga, oemotståndliga latinska benägenhet att uppträda dramatiskt, som vållade hans undergång. Roxton, som i tre länder förvärvat sig namn av »ett Herrens gissel», var icke den som utan fara kunde okvädas. Halvblodet klättrade ned på klippans bortre sida, men innan han hunnit till marken, hade lord Roxton sprungit till en punkt på platåns utkant, varifrån han kunde se mannen. Ett enda bösskott lossades och fastän vi ingenting kunde se, hörde vi skriket och dunsen av den fallande kroppen. Roxton kom tillbaka med ett ansikte av granit.
»Jag har varit en blind dumbom», sade han bittert. »Det är mitt oförstånd som har ådragit er det här eländet. Jag borde ha kommit ihåg, att dessa människor ha gott minne i fråga om blodsfejder och jag skulle ha varit mera på min vakt.»
»Hur gick det med den andre? Det behövdes två för att hyva ned det där trädet.»
»Jag kunde ha skjutit honom, men jag lät honom vara. Det är möjligt, att han inte hade någon del i det. Kanske hade det varit bättre, om jag dödat honom, ty — som ni säger — han hjälpte nog till.»
Sedan vi nu fått nyckeln till hans uppförande, fanns det ingen ibland oss som inte särskilt erinrade