Det var då jag lärde mig av vilket stoff mina tre kamrater voro sammansatta. De voro allvarsamma, det är sant, och tankfulla men av ett obetvingligt lugn. Tills vidare kunde vi bara slå oss ned bland buskarna och tåligt avvakta Zambos ankomst. Snart nog höjde sig hans ärliga svarta ansikte över klippkanten och hans herkuliska gestalt svängde sig upp på klipptornets spets.»
»Vad jag göra nu?» ropade han. »Ni mig säga och jag göra.»
Den frågan var lättare att framställa än att besvara. Ett hade vi dock klart för oss. Han var vår enda pålitliga föreningslänk med den utomliggande världen.
På inga villkor fick han lämna oss.
»Nej, nej», skrek han. »Jag inte lämna er. Vad som sker, ni alltid finna mig här. Men inte kunna hålla de indianer kvar. De säga redan för mycket. Curupuri leva på denna plats och de gå hem. När ni lämnat dem, jag inte kunna hålla dem kvar.»
Faktum var att våra indianer under sista tiden på många sätt visat, att de tröttnat på resan och gärna ville vända om. Vi insågo, att Zambo talade sanning och att det skulle vara honom omöjligt att kvarhålla dem.
»Bed dem vänta tills i morgon, Zambo», skrek jag. »Då skall jag skicka ett brev med dem.»
»Det går för sig, sir! Jag lova de vänta tills i morgon», sade negern. »Men vad jag göra för er nu?»
Det var mycket han fick att göra och den trogne mannen gjorde det på ett utmärkt sätt. Först och främst lossade han efter vår anvisning tåget från
