lika dunklet av de stora träden, som välvde sig uppöver oss. Detta oaktat blev min känsla av att vi i vår närhet hade någon illvillig varelse, som iakttog våra åtgöranden, allt starkare och starkare. Jag tänkte på indianernas vidskepelse, tänkte på den där Curapuri — skogarnas lurande ande — och jag var färdig att tro, att den förfärliges vrede vilade över oss, som inträngt i hans mest avlägsna och heliga tempel.
Den natten — vår tredje i Maple Whites Land — upplevde vi någonting som gjorde ett djupt intryck på oss och kom oss att vara tacksamma mot lord Roxton, som arbetat så ihärdigt för att göra vårt tillhåll oåtkomligt. Vi sovo allesammans kring vår slocknande eld, då vi väcktes eller — jag skulle vilja säga — rycktes upp ur sömnen av en rad hemska läten och skrik, vilkas like jag aldrig hört. Jag vet intet ljud varmed jag skulle kunna jämföra detta hiskliga oväsen, vilket tycktes utgå från en punkt på några hundra alnars avstånd från vårt läger. Det var lika öronskärande som lokomotivets visselpipa, men då dess vissling är ett klart, mekaniskt, skarpt ljud, var detta långt djupare till omfånget och vittnade om den ytterligaste fasa och förfäran. Vi satte händerna för öronen för att utestänga de nervskakande anropen. Jag började kallsvettas och mådde riktigt illa av de förtvivlade lätena. Ett torterat livs alla lidanden, dess ve och förbannelser, dess otaliga sorger tycktes förenade och sammanträngda i detta hemska, ångestfyllda anskri. Och genom detta gälla, ekande ljud framträngde ett annat mera avbrutet, ett lågt, hest skratt, ett mullrande, grötigt, gäckande
