djur blivit dödade, men vid närmare undersökning av kvarlevorna upptäckte vi, att hela detta blodbad härledde sig från ett enda kolossalt djur, som sönderslitits av ett annat, möjligen icke större men betydligt vildare än det självt.
Våra båda professorer inläto sig i djupsinniga argumenteringar under det att de undersökte alla dessa stycken, som visade märken efter vassa tänder och ofantliga klor.
»Vi måste uppskjuta att fälla något utslag», sade professor Challenger, som satt med ett stort vitaktigt köttstycke över knät. »Vissa tecken tyda på närvaron av en sabeltandad tiger av det slag, som ännu återfinnes i våra brecciagrottor, men djuret, som här förekommit levande, var utan tvivel större och mera reptilartat. För min del är jag böjd att taga det för en allosauria.»
»Eller en megalosauria», sade Summerlee.
»Alldeles. Vilken köttätande dinosauria som helst passar här in. Bland dem finnas de allra förfärlivaste typer av animalt liv som någonsin utgjort en förbannelse för jorden och en välsignelse för muséerna.» Han skrattade ljudligt åt sin egen kvickhet, ty fastän han hade föga sinne för humor, uppskattande han alltid till överdrift sina egna, allra tarvligaste skämt.
»Ju mindre väsen vi göra av oss, dess bättre är det», sade lord Roxton litet snävt. »Vi veta inte vem eller vad vi ha i närheten, Om den där gynnaren kommer tillbaka för att äta frukost och överraskar oss här, få vi inte mycket att skratta åt.
