ANDRA KAPITLET.
»PRÖVA ER LYCKA HOS PROFESSOR CHALLENGER.»
JAG HADE alltid tyckt om Mc Ardle, den gamle buttre, kutryggige, rödhårige nyhetsredaktören, och jag hoppades verkligen att han också tyckte om mig. Beaumont var naturligtvis den egentlige chefen, men han levde i den förtunnade luften av någon olympisk höjd, från vilken han ej kunde urskilja någonting obetydligare än en mellanfolklig kris eller en splittring i kabinettet. Ibland sågo vi honom i ensligt majestät draga in i sin helgedom med stirrande blick och anden svävande över Balkanbergen eller Persiska viken. Han stod över och var oåtkomlig för oss. Men Mc Ardle var hans förste adjutant och det var honom vi kände. Den gamle mannen nickade då jag steg in och han sköt glasögonen högt upp i sin kala panna.
»Efter allt vad jag hör, tycks ni sköta er bra, mr Malone», sade han vänligt med sin skotska brytning.
Jag tackade honom.
»Explosionen i kolgruvan var väl skildrad. Så även eldsvådan i Southwark. Ni har verklig förmåga
