känna mig lugnare sedan jag förvissat mig om att resultatet av vår expedition blivit bekant för våra vänner. Ännu har jag inte något begrepp om hur vi skola komma ned härifrån. Jag har emellertid aldrig än tagit ihop med något problem som min uppfinningsrika hjärna icke förmått lösa och jag lovar er att i morgon rikta min uppmärksamhet på frågan om nedstigandet.»
Och så fick saken vila. Men samma afton utarbetades vid skenet från elden och ett enda ljus den första kartan över den förlorade världen. Varje detalj jag från mitt vakttorn helt hastigt utprickat sattes in på sin riktiga plats. Challengers blyertspenna svävade över de stora tomrum, som markerade insjön.
»Vad skola vi kalla den?» frågade han.
»Varför inte begagna er av tillfället att föreviga ert eget namn?» sade Summerlee på sitt något syrliga sätt.
»Jag hoppas, sir, att mitt namn skall äga andra och mera personliga anspråk på eftervärlden», svarade Challenger strängt. »Den allra okunnigaste kan föreviga sitt värdelösa minne genom att fästa sitt namn vid ett berg eller en flod. Något sådant minnesmärke behöver inte jag.»
Summerlee drog munnen till ett leende och ämnade göra ett nytt anfall, då lord Roxton hastigt trädde emellan.
»Det tillkommer er, unge man, att ge sjön ett namn», sade han. »Ni var den förste som såg den och skulle ni finna för gott att kalla den »Sjön Malone» har, vid George, ingen bättre rätt därtill.»
