202
Åter erfor jag den där impulsen att vända om. Här hade jag ju ett alldeles förträffligt skäl för att jag misslyckats — ett skäl som för mig i ingens tanke kunde vara nedsättande. Men min stolthet reste sig mot själva ordet »misslyckas». Jag kunde inte, fick inte göra det. Min studsare hade antagligen varit lika gagnlös som hagelbössan i de faror jag möjligen gick till mötes. Om jag återvände till lägret för att byta om vapen, var det föga troligt att jag skulle komma och gå utan att bli sedd. Och om jag blev sedd, skulle det komma till förklaringar och jag blev ej längre ensam om mitt försök. Efter någon tvekan morskade jag upp mig igen och fortsatte att gå framåt med min obrukbara bössa under armen.
Skogens mörker hade verkat oro, men än värre var den vita, stilla ljusflod från månen, som föll över iguanodonernas öppna glad. Gömd bland buskarna blickade jag ut över platsen. Ej ett enda av de stora odjuren syntes till. Det är möjligt, att det sorgliga öde, som drabbat ett av dem, drivit de övriga från deras betesfält. I den dimmiga, silverskimrande natten såg jag ej ett spår av en levande varelse. Jag tog därför mod till mig och skyndade över det lilla fältet. I djungeln på andra sidan därom anträffade jag åter bäcken, som var mitt ledband. Den var en munter följeslagare, klunkande och porlande i sitt lopp, alldeles som den kära gamla forellbäcken i hemtrakten, där jag som gosse roat mig med att meta om kvällarna. Om jag bara följde den, måste jag komma till sjön, och följde jag den i motsatt riktning, måste jag komma till lägret. Ofta
