vid skenet av lord Roxtons bloss och den föresvävade mig som en hemsk uppenbarelse från den nedersta kretsen i Dantes helvete. Med darrande knän och utstående ögon stod jag och stirrade på den månbelysta stig som låg bakom mig. Allt var så stilla som i ett landskap i drömmen. Silverskimrande glad och buskarnas svarta skuggor var allt vad jag kunde se. Men ur tystnaden ljöd nu åter påträngande och hotfullt, högre och starkare än förut, det där gurglande, kraxande lätet. Det rådde inte längre något tvivel om att djuret uppspårat mig och med var minut kom mig närmare.
Jag stod där som lamslagen och fortfor att blicka tillbaka på den mark jag nyss genomvandrat. Då flick jag helt plötsligt se det. Det rörde sig bland buskarna på andra sidan om den plan jag nyss kommil över. En stor, mörk skugga skilde sig från bakgrunden och hoppade fram i det klara månljuset. Jag säger med flit »hoppade», ty djuret rörde sig som en känguru, sprang i upprätt ställning framåt på de kraftiga bakbenen under det att frambenen höllos höjda inåt. Det var av ofantlig storlek och styrka, likt en upprättstående elefant, men trots omfånget voro dess rörelser utomordentligt snabba. Först då jag såg dess skapnad, hoppades jag att det var en ofarlig iguanodon, men okunnig som jag var, förstod jag likväl snart, att det var ett helt annat djur. I stället för den stora, tretåade lövätarens fromma hjortformiga huvud, hade detta djur ett brett, platt, paddlikt ansikte, likt det som skrämt oss i lägret. Dess vilda läte och den förfärliga energi det utvecklade i förföljandet förvissade mig om att det var en
14 — Doyle, En försvunnen värld.