212
och kände efter hur jag hade det. Jag var öm och stel i hela kroppen, men det fanns icke en lem som var förlamad, icke en led som ej kunde böja sig. Då omständigheterna vid mitt fall trädde fram för min förvirrade hjärna, blickade jag helt förskräckt uppåt, väntande att få se det rysliga huvudet teckna sig mot det bleka blå, Men odjuret syntes icke till och något ljud nådde mig icke däruppifrån. Jag började att helt sakta gå omkring, kännande mig för åt alla håll för att undersöka beskaffenheten av den plats dit jag på ett så lämpligt sätt störtat ned.
Det var, som jag sagt, en grop med skarpt sluttande sidor och en jämn botten, som höll omkring tjugo fot i genomskärning. Denna botten var beströdd med stora köttstycken, de flesta på förruttningens sista stadium. Atmosfären var förgiftad och vedervärdig. Sedan jag klivit omkring och snavat på dessa förmultnade kvarlevor, stötte jag emot någonting hårt och upptäckte, att en stor stolpe var fast nedslagen i gropens mitt. Den var så hög, att jag inte med handen kunde nå dess topp och den tycktes vara insmord med flott.
Plötsligt erinrade jag mig att jag hade en liten ask med vaxstickor i fickan. Jag drog eld på en sådan och kunde nu bilda mig ett begrepp om stället, dit jag fallit ned. Det rådde intet tvivel om dess beskaffenhet. Det var en fallgrop gjord av människohand. Stolpen eller pålen i mitten var omkring nio fot lång och försedd med udd samt svart av det torkade blodet på de djur, som blivit spetsade på den. De spridda kvarlevorna voro stycken av offren, som skurits bort för att klara pålen för dem som härnäst
