228
möjligen slippa undan, men Summerlee och jag voro märkta. Deras språk utgöres till mer än hälften av tecken och det var inte svårt att förstå dem. Jag ansåg det därför vara på tiden att göra någonting för vår räddning. Jag hade förut funderat på saken och hade ett och annat klart för mig. Allt vilade på mig, ty Summerlee dugde till ingenting och det var inte stort bättre beställt med Challenger. Den enda gången de träffades, kommo de i gräl för att de icke voro av samma mening angående den vetenskapliga klassifikationen av dessa rödhuvade odjur, som fått oss i sitt våld. Den ene påstod, att det var Javas dryopithecus, den andre att det var pithecanthropus. Ren galenskap, tyckte jag — inte sant? Men, som jag sade, ett och annat som kunde vara till hjälp hade jag fått klart för mig. Det ena var, att dessa djur icke på fria fältet kunde springa så fort som människor. De ha korta, krokiga ben, ser ni, och tunga kroppar. Till och med Challenger kunde vinna några alnar på deras hundra, och ni eller jag skulle förefalla dem som riktiga lunkentussar. Ännu en sak var, att de icke förstodo sig på bössor. Jag tror aldrig de fattade hur den blivit sårad, som jag sköt. Kunde vi bara komma åt våra bössor, var allting möjligt.
Jag bröt därför upp tidigt i morse, gav vår vaktare en spark i ryggen, så att han stupade på näsan, och så satte jag av till lägret. Där fann jag er och bössorna och här äro vi nu.»
»Men professorerna!» utbrast jag helt bestört.
»Jo, se nu skola vi skynda tillbaka och hämta dem. Jag kunde inte taga dem med mig. Challen-
