230
Från platsen där vi lågo sågo vi en brun pelargång med gröna valv, formade av stammar och grenar. I denna gång kommo apmännen gående, De kommo i gåsmarsch med krokiga ben och kutiga ryggar, med händerna ibland vidrörande marken och vändande sina huvud åt höger och vänster under lunken. Deras böjda hållning förminskade deras längd, men nog tror jag de höllo vid pass fem fot, armarna voro långa och bröstet kolossalt. Många av dem buro käppar och togo sig på avstånd ut som en rad mycket lurviga och missbildade människovarelser. Ett ögonblick urskilde jag dem så där tydligt, men så förlorade jag dem åter ur sikte bakom buskarna.
»Inte den här gången», sade lord John, som fattat sin bössa. »Vår bästa utsikt består i att ligga stilla tills de slutat sitt sökande och givit sig av. Då skola vi se till om vi inte kunna komma tillbaka till deras stad och träffa dem på deras ömtåligaste punkt. Låt dem hållas en timme, så marschera vi sedan.»
Vi använde tiden till att öppna en av våra konservburkar och inmundiga vår frukost. Min kamrat hade sedan morgonen förut ej förtärt annat än litet frukt och åt nu som en utsvulten. Till sist anträdde vi, med fickorna proppade med patroner och en bössa i vardera handen, vår undsättningsfärd. Innan vi begåvo oss av, markerade vi med mycken omsorg vårt gömställe bland snåren och dess ställning till Fort Challenger, så att vi i händelse av behov skulle hitta tillbaka dit. Tysta smögo vi fram mellan buskarna till dess vi kommo ända till klippans rand, nära det gamla lägret. Där gjorde
