232
jag kröp fram och lade mig bredvid honom, mellan buskarna blickande ut över den plan, som låg där mitt framför oss.
Det var en syn som jag aldrig i livet glömmer. Den var så trolsk, så omöjlig, att jag inte vet hur jag skall kunna beskriva den, ej heller hur jag själv skall kunna tro den, om jag får leva och om några år silter i en soffa på Savage-klubben och blickar ut över Themskajens solida enformighet, Jag vet, att den då skall förefalla mig som en vild mardröm, ett feberyrselns gyckelspel. Jag skall dock beskriva den nu, då jag har den i friskt minne och det åtminstone finns en — jag menar mannen bredvid mig i det fuktiga gräset — som vet att jag inte ljuger.
En stor öppen plan låg framför oss — några hundra alnar i genomsnitt — och grön torv och låga ormbunkar täckte den ända ut till klippranden. Runt planen stod en halvcirkel av träd med av lövverk flätade kojor, byggda uppöver varandra bland grenarna. Om man tänker sig en råkkoloni, där varje bo är ett litet hus, får man ett begrepp om saken. Ingångarna till dessa kojor så väl som trädens grenar myllrade av apfolk, vilka jag att döma av storleken tog för hordens honor och ungar. De bildade tavlans bakgrund och alla betraktade de med livligt intresse samma scen som fascinerade och förbryllade oss.
På planen och nära klippans rand hade samlat sig en till några hundratal uppgående massa av dessa lurviga, rödhåriga figurer. Många av dem voro ofantligt stora och alla hiskliga att skåda. En viss disciplin rådde bland dem, ty ingen gjorde något
