om kamratens liv. Apmannen knuffade barskt undan honom och skakade på huvudet. Det var den sista medvetna rörelse han gjorde här i världen. Lord Johns bössa smällde till, och kungen sjönk till marken som en röd, krälande massa.
»Skjut in i högen, skjut, min gosse, skjut!» ropade min följeslagare.
Det finns underliga röda djup i den alldagligaste människas själ. Av naturen är jag ömsint och ofta ha mina ögon fuktats, då jag hört en sårad hund skrika. Men nu greps jag av lystnad efter blod. Jag hade sprungit upp och avfyrade först det ena magasinet och så det andra, öppnade bakstycket på böskan för att ladda om, knäppte åter till det och tjöt och skrek av ren mordlystnad då jag var i farten. Vi ställde till en hisklig förödelse med våra fyra bössor. Båda vakterna som fasthållit Summerlee hade fallit och själv vacklade han omkring som en drucken, i sin förvåning ur stånd att fatta, att han åter var fri. De täta massorna av apmän sprungo av och an, undrande varifrån denna förödande storm kom och vad den kunde betyda. De vaggade hit och dit, gestikulerade, skreko och stupade omkull över de fallna. Drivna av en plötslig ingivelse rusade de därefter i en tjutande skock till träden att söka skydd, lämnande marken efter dem beströdd med fallna kamrater. Fångarna stodo för tillfället ensamma mitt på planen.
Challengers snabbtänkta hjärna hade rätt uppfattat situationen. Han tog den förvirrade Summerlee i armen och båda sprungo de nu emot oss. Två av vakterna lunkade efter, men föllo för lord Johns
