Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
237

med de här människorna. Stig upp, min gubbe lilla, och gnid inte ansiktet mot mina stövlar.»

Summerlee satt nu och stoppade litet tobak i sin gamla törnträspipa.

»Vi få lov att föra dem i säkerhet», sade han. »Ni ha dragit oss andra ur dödens käftar. På min heder, det var inte illa gjort!»

»Alldeles utmärkt!» sade Challenger. »Alldeles utmärkt! Det är inte bara vi själva i egenskap av individer, det är den europeiska vetenskapen i sin helhet, som är er tack skyldig för vad ni gjort. Jag tvekar inte att säga, att professor Summerlees och min bortgång skulle ha efterlämnat ett stort tomrum i den moderna zoologiens historia. Er unge vän och ni själv ha utfört en utomordentlig handling.»

Han såg på oss med ansiktet strålande av det kända faderliga leendet, men nog skulle den europeiska vetenskapen blivit litet häpen, om den fått se sin utvalde gunstling, framtidens hopp, med hans rufsiga hår, hans bara bröst och hans trasiga kläder. En stor bleckburk hade han mellan knäna och ett stort stycke kallt australiskt fårkött höll han mellan fingrarna. Indianen tittade upp på honom, men skrek till, hukade sig djupt ned och höll sig fast vid lord Johns ben.

»Bliv inte rädd, min gosse», sade pären och klappade det toviga huvudet framför honom. »Han törs inte se på er, Challenger, och, vid George, det är verkligen inte underligt. Se så, min stackars vän, han är människa han som vi andra.»

»Min bästa sir!» utbrast professorn.