258
Challengers ögon lyste av krigisk lust.
»Vi ha haft det stora privilegiet», sade han och struttade omkring som en prisfäktningstupp, »att få vara med om en av historiens typiskt avgörande bataljer — en av dessa strider, som avgjort världens öde. Vad, mina vänner, är väl den ena nationens seger över den andra? Ett meningslöst nonsens. Resultatet blir i alla fall enahanda. Men dessa vilda strider, då i tidernas morgon grottinbyggarna segrade över tigerfolket eller elefanterna först kommo under fund med att de hade en herre, de medförde verkliga erövringar — sådana segrar som betydde något. Genom en underlig skickelse ha vi råkat få bevittna och vara behjälpliga vid ett sådant krig. På denna platå blir människan för all framtid den rådande.»
Det fordrades bergfast tro på målet för att rättfärdiga så tragiska medel. Då vi tillsammans vandrade genom skogarna träffade vi på högar av apmän, som lågo där stela, genomträngda av spjut och pilar. Här och där visade en liten grupp av krossade indianer var ett av människodjuren satt sig till motvärn och dyrt sålt sitt liv. Framför oss hörde vi alltjämt tjut och vrålningar, som angåvo förföljelsens riktning. Apmännen hade blivit drivna tillbaka till sin stad och där hade de gjort ett sista motstånd; åter hade de blivit slagna och nu kommo vi i rätt tid för att få se den hemska, allt avslutande scenen. Omkring åttio eller hundra apmän — de sista kvarlevande av manligt slag — hade drivits över samma plan som ledde till klippbranten, skådeplatsen för vår egen bedrift två dagar förut. Då vi anlände, hade de spjut-
