FEMTONDE KAPITLET.
»VÅRA ÖGON HAVA SKÅDAT STORA UNDER.»
DET HÄR skriver jag dag för dag, men jag hoppas, att innan jag kommer till slutet kunna säga, att solen äntligen bryter fram genom molnen. Här ha vi fastnat utan att se någon utväg att komma härifrån och det kostar mycket på oss. Jag kan dock mycket väl föreställa mig, att det kanske kommer en dag då vi äro glada att vi nödgats stanna här och satts i tillfälle att se några flera av platsens under och något mera av de varelser som bebo den.
Indianernas seger och apmännens undergång markerade vändpunkten i våra öden. Från den stunden blevo vi i sanning platåns herrar, ty infödingarna betraktade oss med en blandning av fruktan och tacksamhet, enär vi genom våra förunderliga medel hjälpt dem att förgöra sina arvfiender. För deras egen skull blevo de dock kanske glada, om de fingo se så skräckinjagande och oberäkneliga varelser begiva sig av, men själva ha de icke föreslagit oss något sätt att komma till de nedanför liggande slätter-
