Whites Land. Minnet kommer därvidlag aldrig att svika mig, ty så länge jag lever och andas kommer var timme och var handling från den perioden att framstå lika tydligt som de första sällsamma tilldragelserna från vår barndom pläga göra. Inga nya intryck kunna utplåna dem som ristat sig så djupt. När tid blir skall jag beskriva den där underbara månskensnatten på den stora sjön då en ung ichthyosaurus — en besynnerlig figur, till synes halvt säl, halvt fisk, med benbetäckta ögon på ömse sidor om nosen och ett tredje öga mitt på huvudet — trasslade in sig i en indians nät och nästan drog omkull vår kanot, innan vi lyckades få den i land. Det var samma natt som en grön vattenorm sköt upp ur vassen och i sina slingor bortförde roddaren av Challengers båt. Jag skall även berätta om det stora, vita, nattliga föremålet — än i dag veta vi inte om det var ett fyrfotadjur eller ett kräldjur — som levde i ett vidrigt träsk öster om sjön och i mörkret smög omkring, spridande ett svagt fosforescerande skimmer. Indianerna voro så rädda för det, att de inte vågade sig dit, fastän vi två gånger begåvo oss åt det hållet och sågo det båda gångerna, ehuru vi icke kunde bana oss väg in i träsket, där det höll till. Jag kan bara säga, att det föreföll större än en ko och hade en egendomlig mysklukt. Jag skall även berätta om den stora fågeln, som en dag jagade Challenger till klippornas fristad — en stor springande fågel, mycket högre än en struts, med gamlik hals och ett huvud så hemskt, att det var som en vandrande död. Då Challenger klättrade uppför trappan, sträckte fågeln fram näbben och kapade hans ena
