skola mitt sinne och min penna dröja och i detalj skildra dem någon gång i framtiden.
Men, frågar ni troligen, varför dessa betraktelser och varför detta dröjsmål, då ni och era kamrater natt och dag bort vara upptagna med att uttänka något sätt att komma åter till den utomliggande världen? Mitt svar blir, att det icke var en enda av oss, som icke arbetade för detta syfte men att vårt arbete varit förgäves. En sak hade vi mycket snart upptäckt. Indianerna ville på intet sätt hjälpa oss därvidlag. I alla andra avseenden voro de våra vänner — man skulle nästan kunna säga våra hängivna slavar — men när det sattes i fråga att de skulle hjälpa oss att tillverka och transportera en spång, som skulle användas till bro över svalget, eller då vi sökte förmå dem att skänka oss läderremmar eller lianer att begagna till repflätning, möttes vi av ett muntert men bestämt avslag. De logo då, plirade med ögonen, skakade på huvudet och läto icke övertala sig. Till och med den gamle hövdingen mötte oss med samma envisa vägran och det var endast Maretas, ynglingen vi räddat, som tankfullt betraktade oss och med sina åtbörder gav till känna, att han tyckte det var ledsamt, att man motsatte sig våra önskningar.
Allt sedan den avgörande segern över apmänniskorna ansågo de oss för övermänskliga väsen, som buro seger i rören på underliga vapen och de trodde, att så länge vi stannade hos dem, skulle de gynnas av lyckan. Man erbjöd oss för intet en liten rödskinnad hustru och en grotta vardera, om vi bara ville glömma vårt eget folk och för beständigt slå oss
