han fick se mig, kröp han fram ur sitt underliga omhölje och kom emot mig leende, ehuru, som jag tyckte, något förlägen.
»Se god dag, unge vän», sade han, »vem skulle väl ha tänkt sig att möta er här?»
»Vad i all världen har ni för er?»
»Jag har besökt mina vänner pterodaktylerna», sade han.
»Men varför?»
»Intressanta djur, tycker ni inte det? Men föga sällskapliga. Fasligt ohövliga mot främlingar, det minns ni väl. Jag tog därför på mig den här buren, som hindrar dem att vara alltför närgångna i sin uppmärksamhet.»
»Men vad har ni i träsket att göra?» frågade jag.
Han såg skarpt på mig och jag läste tvekan och även förtret i hans blick.
»Tror ni inte att det finns andra än professorer, som vilja lära känna saker och ting?» sade han till sist. »Jag studerar de där sötungarna. Vare det nog sagt.»
»Bliv inte stött», sade jag.
Hans goda lynne återvände och han började skratta.
»Inte blir jag stött, unge vän. Jag ämnar skaffa Challenger ett spätt exemplar av det där slaget. Det är en av mina uppgifter. Nej, jag vill inte ha er med mig. Jag är i säkerhet i den här buren, men det är inte ni. Adjö så länge. I skymningen kommer jag tillbaka till lägret.»
Han gick ifrån mig och jag såg honom försvinna bland träden, omgiven av sin underliga bur.
