fisködlorna från insjön. Den stora säcken var ihopsydd i ena ändan och hade endast ett litet hål i den motsatta. Åtskilliga bamburör voro instuckna i hålet, och de andra ändarna på dessa rör stodo i kontakt med koniska lertrattar, som insamlade gas, vilken bubblade upp ur gyttjepölen. Snart började den hopsjunkna hinnan att vidga sig och visa en sådan benägenhet att stiga i höjden, att Challenger fastgjorde de rep, som höllo den, vid stammarna på de omgivande träden. På en halvtimme hade en ganska ansenlig luftsäck bildat sig och slitningarna och dragningarna på repen vittnade om att den ägde en betydlig lyftkraft. Challenger, lik en lycklig far i närheten av sin förstfödde, stod och log och strök sitt skägg i stum, självbelåten förnöjelse, under det att han betraktade detta alster av sin hjärna. Summerlee var den som bröt tystnaden.
»Inte är det väl er mening, Challenger, att vi skola gå upp i den där?» sade han i syrlig ton.
»Min mening är, min käre Summerlee, att på ett sådant sätt demonstrera dess bärkraft, att sedan ni sett det, ni ej skall känna någon tvekan att anförtro er åt den.»
»Driv ut de där grillerna ur ert huvud med detsamma», sade Summerlee mycket tvärsäkert. »Ingenting i världen skulle förmå mig till en sådan dårskap. Lord John, jag hoppas, att ni inte uppmuntrar en dylik galenskap.»
»Tusan så fintligt, det tillstår jag», sade vår pär. »Jag skulle gärna se hur den arbetar.»
»Det skall ni minsann få», sade Challenger. »Jag har under några dagar satt in min hjärnas hela
18 — Doyle, En försvunnen värld.
