glimten av ett rött ljus. Häpna stannade vi och stirrade på det. Det var som om en jämnt brinnande bom lagt sig över vår väg och spärrat den för oss. Nu ilade vi emot den. Intet ljud, ingen värme, ingen rörelse utgick från den, men alltjämt glödde det stora, skinande ljuset där borta, försilvrade hela grottan och förvandlade sanden till gnistrande juveler. Först då vi kommo närmare, upptäckte vi dess cirkelrunda kant.
»Vid George, det är månen!» utropade lord John. Vi ha kommit igenom berget, gossar, vi ha kommit igenom!»
Det var verkligen fullmånen, som lyste rakt ned genom det åt klipporna vettande hålet. Detta utgjordes av en ansenlig rämna, bredare än ett ganska stort fönster, och mer än tillräckligt för oss. Då vi sträckte oss ut genom det, sågo vi att nedstigandet icke skulle bli svårt och att det inte var särdeles långt till marken. Att vi nedifrån icke observerat stället var icke underligt, ty det doldes av klipporna och omöjligheten att komma upp den vägen hade betagit oss lusten till närmare undersökning. Vi förvissade oss emellertid om att vi med repets tillhjälp kunde komma ned och uppfyllda av glädje vände vi därifrån åter till vårt läger för att göra våra förberedelser till nästa afton.
Vad vi hade att göra måste göras fort och i hemlighet, enär indianerna till och med i denna yttersta stund kunnat hindra oss. Våra förråd, med undantag av bössor och patroner, måste vi lämna kvar. Men Challenger hade åtskilligt svårhanterligt gepäck, som han livligt önskade medföra, särskilt ett
