286
det stora mötet blivit utsatt. Första dagen voro vi nog alla helt upptagna av våra personliga angelägenheter. Om mina kan jag ännu inte tala. Det är möjligt, att jag, då det ligger längre bort i tiden kan tänka på det, kanske tala om det med mindre rörelse. Jag har i början av denna berättelse för läsaren uppenbarat drivfjädrarna till mitt handlingssätt. Det är kanske inte mer än rätt att jag fullföljer berättelsen och även yppar resultaten. Den dag torde dock komma, då jag ej vill ha det annorlunda. Jag har åtminstone drivits till att taga del i en underbar erfarenhet och jag kan ej annat än vara tacksam mot den makt som drev mig.
Och nu övergår jag till det sista händelserika momentet i vårt äventyr. Just som jag bråkade min hjärna angående bästa sättet att beskriva det, föll min blick på dagens nummer av min egen tidning — den 8 november — och det innehöll en fullständig och förträfflig redogörelse, skriven av min vän och medreferent, Macdona.
Vad kan jag annat göra än återge hans berättelse med dess rubriker, personomdömen och allt? Jag medger, att språket är något översvallande, men tidningen hade ju själv skickat ut sin korrespondent och de andra dagliga tidningarna av rang voro föga mindre storslagna i sina omdömen. Se här vänneln Macs rapport:
EN FÖRSVUNNEN VÄRLD.
STORT MÖTE I THE QUEEN'S HALL.
Upplopp på gatorna.
Vad var det?
Nattligt oväsen i Regent's Park.
