296
märkte det möte, då de sista gången hade den förmånen att höra mig tala. Vid det tillfället var professor Summerlee den som förnämligast bröt mot det tillbörliga och ehuru han nu är luttrad och ångerfull, kan ju den saken icke vara så helt förgäten. I afton har jag fått höra likartade och än mera förolämpande yttranden av den person som nyss talat och ehuru det är i hög grad kränkande för min självkänsla att sänka mig till den personens intellektuella ståndpunkt, skall jag ändå försöka göra det för att avvända de oresonliga tvivel som torde hysas av en och annan härstädes. (Skratt och avbrott.) Jag behöver inte påminna mina åhörare om, att ehuru professor Summerlee i sin egenskap av undersökningskommitténs ordförande anmodats att tala här i kväll, är dock jag den egentliga drivkraften i företaget och det är mig som de lyckliga resultaten böra tillskrivas. Jag har helt lugnt fört de här tre herrarna till den av mig angivna platsen och, som ni hört, har jag övertygat dem om riktigheten av min avlagda redogörelse. Vi hade hoppats, att vi vid återkomsten icke skulle träffa på någon, som var nog tjockhuvad att bestrida våra förenade intyg. Varnad av min föregående erfarenhet, har jag dock icke inställt mig här utan att medföra sådana bevis, som kunna övertyga var förnuftig människa. Som professor Summerlee redan sagt, råkade våra kameror ut för apmänniskorna då dessa plundrade vårt läger och de flesta negativerna blevo förstörda. (Hånande rop, skratt och »det går inte i oss» hördes från salens bortersta del.) Jag nämnde apmännniskorna och jag kan inte underlåta att säga, att några av de
