heten av vår föreläsares uttalanden? Jo, på den som angår fortvaron av vissa typer av animalt liv här på jorden. Jag talar icke som dilettant i detta ämne, icke heller, får jag tillägga, som en populär föreläsare, utan jag talar som en vars vetenskapliga samvete tvingar honom att strängt hålla sig till fakta, då jag säger att mr Waldron har mycket orätt i att tro, att för att han själv aldrig sett ett så kallat förhistoriskt djur, så existera dessa djur icke längre. De äro verkligen, som han sade, våra förfäder, men de äro, om jag så får uttrycka mig, våra samtida förfäder, som ännu kunna återfinnas med alla sina vederstyggliga och anskrämliga kännetecken, om man bara har kraft och oförskräckthet nog att söka upp dem i deras tillhåll. Varelser, som ansågos tillhöra Juraperioden, vidunder, som skulle kunna överväldiga och uppsluka våra största och grymmaste däggdjur, existera än.» — Nu hördes rop: »Smörja!» »Bevisa det» »Hur vet ni det?» »Oavgjort!» — »Hur vet jag det, frågar man. Jag vet det därför, att jag besökt deras hemliga tillhåll. Jag vet det, för att jag har sett några av dem.» — Handklappningar, oväsen. En röst ropar: »Lögnare!» — »Är jag en lögnare?» — Allmänt och bullrande jubel. »Hörde jag rätt, då jag tyckte att någon sade, att jag var en lögnare? Vill den som kallade mig lögnare vara så god och resa sig upp, så att jag lär mig att känna igen honom?» — En röst: »Här är han, sir!» och en oförarglig liten figur i glasögon, som sparkade och stretade emot lyftes upp av en grupp studenter. — »Vågade ni kalla mig lögnare?» — »Nej, sir, nej!» skrek den anklagade och försvann som när en guttaperkagubbe
