mans liv över honom. Hade jag väl, då jag steg in i denna sal, kunnat ana, att jag skulle förplikta mig till att deltaga i ett vildare äventyr än jag någonsin drömt om? Men Gladys — var icke detta just ett sådant tillfälle, som hon talat om? Gladys skulle ha uppmanat mig att följa med. Jag hade sprungit upp. Jag talade, och ändå hade jag inte tänkt ut vad jag skulle säga. Tarp Henry, som satt bredvid mig, ryckte mig i rockskörtet och jag hörde honom viska: »Sätt dig, Malone. Gör dig inte till ett åtlöje!» På samma gång fick jag se, att en lång, mager man med mörkt, gråsprängt hår, några bänkar framför mig, också stigit upp. Han glodde på mig med hårda, harmsna ögon, men jag vägrade att ge tappt.
»Herr ordförande, jag vill följa med», upprepade jag gång på gång.
»Namnet! Namnet!» skrek man runt omkring mig.
»Mitt namn är Edward Duna Malone. Jag är som referent anställd vid Daily Gazette och gör anspråk på att vara ett fullkomligt fördomsfritt vittne.»
»Vad är ert namn, sir?» frågade ordföranden min långa rival.
»Jag är lord John Roxton. Jag har redan färdats uppför Amasonfloden, jag känner till landet och är speciellt kvalificerad för denna forskningsresa.»
»Lord John Roxtons rykte som sportsman och resenär har ju gått över världen», sade ordföranden, »men på samma gång vore det nog bra att ha en medlem av pressen med på en sådan expedition.»
»I så fall föreslår jag», sade professor Challenger, »att båda dessa herrar utses att som mötets representanter åtfölja professor Summerlee på hans resa för
