82
»Ni har ingenting emot att utsätta er för en risk, eller hur?»
»Vad slags risk?»
»Det är fråga om Ballinger — det är han som är risken. Ni har hört talas om honom?»
»Nej.»
»Unge man, var har ni då hållit hus? Sir John Ballinger är den bästa gentleman-jockejen i norra landet. Jag kan på sin höjd mäta mig med honom på slätten, men gäller det att taga hinder, är han min mästare. Det är en känd hemlighet, att när han inte tränar sig, dricker han skarpt — tar sin skada igen, som han säger. I tisdags fick han delirium och har sedan dess rasat som en avgrundsande. Hans rum är över det här. Doktorerna säga, att det är slut med den hederspaschan om han inte får litet mat i sig, men som han ligger till sängs med en revolver på täcket och svär att han sätter sex kulor i den som vågar komma honom nära, ha uppassarna visat sig benägna att strejka. Han är svår att tagas med, Jack, och skjuter förträffligt, men inte kan man väl låta vinnaren av Grand National ligga och dö så där?»
»Vad ämnar ni då göra?» frågade jag.
»Jo, jag hade tänkt, att ni och jag skulle kasta oss över honom. Det händer, att han slumrar till och i värsta fall vingklipper han bara den ene av oss — den andre kunde då ta hand om honom. Om vi kunna sno täcket om armarna på honom och sedan telefonera efter en magpump, torde vi få i den gamle vännen den mat varpå hans liv beror.»
Detta var nu en något obehaglig och oväntad till-
