Hoppa till innehållet

Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

86

dödade i ett bakvatten på Putomayofloden. — Men se här har jag någonting för er.» Han tog fram en vacker bössa i brunt och silver. »Väl belagd kolv, skarpt siktad, fem patroner i taget. Åt den kan ni anförtro ert liv.» Han räckte mig den och stängde dörren till ekskåpet. »Apropå», fortfor han och gick tillbaka till sin stol, »vad vet ni om denne professor Challenger?»

»Jag har aldrig sett honom förrän i dag.»

»Det har inte jag heller. Det är ganska lustigt, att vi båda segla under förseglade order, utfärdade av en man som vi icke känna. Han tycktes vara en något högdragen gammal kurre. Hans bröder i vetenskapen föreföllo inte vidare förtjusta i honom. Hur kom ni att intressera er för den här saken?»

Jag delgav honom i korthet förmiddagens erfarenheter och han lyssnade med spänt intresse. Sedan tog han fram en karta över Sydamerika och lade den på bordet.

»Jag tror, att vart ord han sade er var sant», förklarade han allvarligt, »och ni skall veta, att jag har någonting att gå efter då jag säger detta. Sydamerika är en världsdel som jag älskar och jag tror, att, taget i genomsnitt från Darien till Fuego, är det det mest storartade, rika och underbara stycke jord på denna planet. Folk känner inte till det än och har inte klart för sig, vad det kan bliva. Jag har genomrest det från den ena änden till den andra, jag har tillbragt två torra årstider just i de där trakterna, som jag sade er, då jag talade om mitt krig med slavhandlarna. Då jag var däruppe hörde jag verkligen några historier av samma slag — indiantraditioner