förenade detta haf med Nybroviken, gick en träbro, Nybron, sned och vind.
Ladugårdslandet är nu rent af oigenkänneligt. Stranden var alldeles oreglerad, och husens baktomter gingo ned till vattnet.
På Kastellholmens öfversta klint låg, liksom nu,
ett salutbatteri. Men i stället för den nuvarande
affekterade byggnaden låg där ett litet kruthus, ett
lågt, rundt eller åttkantigt torn. En dag under den
mildare årstiden – jag minnes ej, hvilket år under
1840-talet – gick jag på den långa, mångenstädes
ofta vådliga träbro, Sutthofs bro, som långs de södra
bergens fot ledde från Stadsgården till Södra varfvet.
En stark, tung knall hördes. Från Kastellholmen
uppsteg ett hvitt och svart moln, och ofvan molnet
syntes någonting nedfalla. Kruthuset hade sprungit
i luften, och det var flaggstången, som jag såg
återvända till jorden. Ingen människa blef dödad eller
svårare skadad. Den postande båtsmannen befann sig
i skyllerkuren. Kuren stjälptes öfver honom och
skyddade honom mot de kringslungade och nedfallande
byggnadslämningarna.
Roddbåtarna, som gingo mellan Skeppsbron och Djurgården, togo ofta en genväg genom sundet mellan Kastellholmen och Skeppsholmen. De landade vid »Rundstyckesgränd», nedanför de brädgårdar, som lågo mellan Alkärret och Allmänna gränd. Rundstyckesgränden ledde i skarpa vinklar uppför och utför åsen, på de nakna, gropiga berghällarna, mellan
