Af den gamla gatubelysningen finnes ej ett spår kvar. Snedt öfver de större gatornas korsningar med bigator voro kedjor med mycket långa länkar spända mellan två motstående hushörn. Kedjan uppbar på ett tåg en s. k. argandsk lampa i glaslykta. Lyktan hissades upp och ned med en vef, som satt i ett litet skåp, fäst i husväggen. Lampan var en icke synnerligt gammal förbättring af äldre konstruktioner och lyste väl, efter den tidens erfarenhet om god belysning. Lågan omslöts af lampglas. Dessa lampor fordrade mycken skötsel för att brinna ordentligt. En gång om dygnet firades lampan ned, midt i gatukorsningen, olja påfylldes och veken klipptes. Vid blåst svängde lyktan häftigt och rann stundom. Det senare var ofta fallet med lyktorna på bigatorna. De sutto på järnarmar, som voro fästa i husväggen, och kallades »vargögon». Lampans konstruktion var en antik lampas, men den var af järnbleck. Lågan var utan glas, brann illa och rökte merendels. Det sades, att »de gjorde mörkret synbart». När almanackan angaf månljus, tändes ingen gatulykta, äfven om himmelen var molntäckt: däraf det ännu hörda ordet »polismånsken».
Inomhus användes mest talgljus; vaxljus voro dyra, och stearinljus en ung uppfinning, som först på 1840-talet gjorde sig allmänt gällande. Det var i en familj ej enhvar lämnadt att sköta ljussaxen; icke alla, som kunde snyta sig själfva, fingo snyta ljusen. Man klippte ofta för djupt och släckte ljuset. Detta orsakade mycket mer besvär än nu, ty
