Mälaren och Saltsjön samt Norrströms rinnande vatten, som räddade staden från att vara en pesthärd, och invandringen från landsorten fyllde de luckor, som nativiteten ej förmådde fylla, och gåfvo det öfverskott, som den ej mäktade gifva. Läget gjorde Stockholm vackert, och läget har ej förändrats.
Men däremot har terrängen undergått ej få ändringar. Sänkorna hafva fyllts, stränderna hafva inkräktat på vattnen, höjderna hafva aftagits, stuporna mildrats. Jag minnes t. ex. Götgatsbacken två gånger sänkt, och dock är den ännu ett allvarsamt hinder för trafiken. Att komma till Mosebacke var att göra en bergbestigning. De då obebyggda, nu bebyggda stadsdelarnas ytor hafva rent af omskapats. Östermalms nya kvarter, Vasastadens platå, Stadsgårdens ofantliga, lodräta, sprängda bergväggar göra det svårt att föreställa sig, huru landet förr såg ut. Fatburssjön på Södermalm har försvunnit. Där åkte hela denna stadsdels ungdom skridskor, pojkarne nämligen. Flickor syntes sällan på skridskor; det ansågs ej alldeles passande. De drogos på kälke på isen. Skidlöpning var en okänd sak. Fatburssjön var ett djupt träsk med ett bredt bälte af vass. Den stora Rosenbladska egendomen, nu tillhörig den katolska församlingen, gick med sin trädgård ned till vattnet. Äfven denna ytterligt prosaiska vattensamling hade sin mystik: den sades hafva två bottnar. Nu är den fylld, och den södra järnvägsstationen upptager en del af dess forna område. Sinkens damm är äfven borta. Klara sjö finnes knappt till. Den gick förut
