nu vara det hus i Stockholm, som står mest i vägen, var plats endast för en rad träbodar, i min barndom gulmålade, men förut röda: däraf namnet Röda bodarna. De stödde sig mot stenhuset, och vattnet gick upp till dem. Där var tilläggsplatsen för roddarbåtarna, som gingo till Riddarhusgränden. I hörnet af Rosenbad stodo två svarta syskontorn, afsmalnande uppåt, gjorda af gallerverk af järn. Midt emot, på andra sidan vattnet, stod framför mynningen af Myntgränden ett likadant tvillingpar. De stodo kvar efter ett börjadt men öfvergifvet företag att bygga en hängbro öfver strömmen. Bärkablarna för bron skulle hafva hvilat på dessa torn. Hvilket år de borttogos, minnes jag ej. Strömgatan och Gustaf Adolfs torg tror jag ej hafva det ringaste inkräktat på vattnet. Från hörnet af Blasieholmen förde en flottbro öfver till Skeppsholmen.
Skeppsbron var mycket smalare än nu och hade träkaj. Stenkajer funnos i Stockholm, så vidt jag minnes, endast framför Slottet och Gustaf Adolfs torg och långs Norrströms norra sida. På Skeppsbron, vid Stadsgården och troligen äfven vid de andra hamnkajerna lågo kokhus, där besättningarna på de vid land liggande segelfartygen kokade sin mat. Det var förbjudet att hålla eld ombord, då man låg vid bron.
Stadsgårdens hamngata var smal. På 1840-talet hände det, att en brigg, som låg vid bron och lossade socker från Rio eller Bahia, kantrade, när en af de sista kistorna vindades upp mellan masterna och öfver relingen firades ned på landgången. Fartyget kantrade inåt land. Storrånocken stannade mot gatan,
