tiden icke några pulpeter, lika litet som några stolar
med ryggstöd. Vi sutto på obekväma bänkar, som
gjorde oss hopkrumpna och krokiga, och nödgades
hålla våra öfversättningsböcker i händerna.
Ännu värre var, att vi sällan hade några öfversättningsböcker, ty dessa måste vi lämna till superiorerne, hvilka ansågo sig icke behöfva belasta sig med dylik börda, då de promenerade till läroverket. Där sutto inferiorerna tomhändta på bänkarna och nödgades mottaga lärarnas förebråelser för att de, såsom det hette, glömt att taga böcker med sig.
Höflighet var det första en inferior fick lära sig. Så snart han mötte en superior, måste han taga mössan af sig, och han tilläts naturligtvis aldrig att träda in i »Ringen», utan att först ha blottat hufvudet. Ansågs han för liten att stå på golfvet och buga sig, nödgades han stiga upp på en bänk för att därifrån göra sina vördnadsbetygelser för de öfverordnade. En liten inferior lyftades i det ändamålet till och med upp på ett högt skåp i nedra förstugan och lämnades kvar där sedan lästimmen börjat. Den på det sättet upphöjde måste stanna där till dess en lärare händelsevis upptäckte honom och anskaffade en stege.
Ett favoritnöje för superiorerne på lediga stunder var att stoppa en eller ett par inferiorer ned i en uti förstugan befintlig vedlår, stänga till locket och sedan sätta sig själfva ofvanpå, med klackarne trummande på vedlårens yttersida. Belägenheten i låren var nog icke den angenämaste.
Man kunde förmoda, att sådant skulle föda ovilja och agg samt måhända urarta till
