så mycket, att hans son, August Säfström,
lustspelsförfattaren, sannolikt hade kunnat föra en
bekymmerfri tillvaro, äfven om han icke skrifvit och
öfversatt så stort antal teaterstycken.
Mathållningen var i allmänhet lika tarflig som bostäderna. Dyrast, utan att därför vara bäst, var nog förtäringen på källare och värdshus, där en biffstek af den gamla, flottiga och tunna sorten, kostade minst 8 sk. banko. Sundare var otvifvelaktigt den mat man erhöll i enskilda familjer, men ofta ytterst dålig i »mathålen» som höllos af gamla änkefruar, som slagit sig ned i Uppsala för att »lefva på studenter». Det var nog en mager kost för de stackars damerna, men otvifvelaktigt ännu magrare för unga matfriska middagsspisare. För 10 rdr rgs i månaden kunde man få middagsinackordering i enskildt hus, men fet blef man icke af den matordningen.
Vid fullständig inackordering med både mat och husrum åt man naturligtvis äfven aftonmålet hemma, åtminstone ofta nog, fastän det kunde hända, att man äfven då fann trefligare att i gladt kamratsällskap »sexa» på någon källare och därefter förnöta en eller annan timme, många timmar äfven, vid punschglaset. Stor och allmän var nykterheten just icke, men kanske ej heller motsatsen.
Tre voro de förnämsta källrarne, väl flere, ej färre. Först och främst hade vi Scylla vid Drottninggatan, ett farligt skär, svårt att komma förbi, i synnerhet på aftonkvisten, då glada lockelser lågo i luften. Källaren hade fått sitt namn efter värden där, källarmästaren Schylander.
Snedt emot, i ett annat hörn af Drottninggatan
