värdshuset vid den stora slätten som gemenligen
benämndes Polacksbacken, där Lifregementets dragoner
och Upplands regemente i lång tid haft sina
vapenöfningar och där studenterna, i synnerhet från och
med nu i fråga varande majdag, firat så många
glada fester. Eklundshof kallades äfven helt enkelt
Hofvet. Dess förste värd var hoflakejen Eklund
från Stockholm.
Hvarje nation sökte att i sina karnevalsupptåg inlägga något karaktäristiskt och egendomligt för hemortens seder och bruk. Stockholmarne hade en mycket brokig karneval, som i en stor samling hufvudstadstyper syftade på fädernestadens egna förhållanden, men läto också fantasien få fritt spelrum, äfven däruti äkta stockholmskt. Och matrosen och kanoniären med hvar sin nätta stockholmsjungfru i den då brukliga koketta schaletten på hufvudet, vaktmästaren och handtlangaren m. fl. voro äkta stockholmstyper och bidrogo till en hel kulturskildring, såsom alla herrar och damer, hvilka infunnit sig från Gustaf III:s hof, visserligen fantasifigurer, men också fullt stockholmska, erinrande om den tid som var ej längre aflägsen från 1845 än hvad adertonhundratalets slut var från nämnda år.
Största uppseendet bland stockholmarne och kanske i hela karnevalen väckte doktor Dulcamara som framställdes af Johan Jolin, den från vår nationssal värderade klubbmästaren, diktaren, vissångaren och förste skådespelaren, hvilken 1844 hade för sitt första större skaldestycke »Borgruinen», erhållit Bergfalkska priset samt året därpå fick Svenska akademiens andra pris för kvädet »Fjällbruden».
