sig, och snart ansåg man republiken stadfäst för all
framtid. Det kunde icke komma i fråga annat än
att Lamartines idealrepublik skulle, blott den
öfverstått de första svårigheterna, blifva det samhällsskick,
som alltid skulle lyckliggöra Frankrike och såsom en
ledstjärna lysa för öfriga folk!
Det var hvad åtminstone vi unga då ej blott hoppades, utan ansågo alldeles säkert. Och de unga räknade sina led långt upp i mannaåldern. Likväl var den där kärleken till republiken bra platonisk. Det var väl knappt någon bland dessa entusiaster som skulle ha velat hjälpa till för att få en republik äfven i Sverige.
⁎
Stockholm skulle emellertid ha en reformbankett, och ehuru reformvännernas sällskap fanns redan innan man här visste någonting om revolutionen i Paris, så torde väl underrättelsen därom med däraf föranledd hänförelse ha bidragit till banketten. På söndagen den 12 mars hade nyssnämnda sällskap en sammankomst i Lilla börssalen, då grosshandlaren Frans Schartau var ordförande, och där man såg till och med gamla konservativa ledamöter af bondeståndet, t. ex. Peter Jönsson i Träslända, hvilken nu »sulle tro», såsom han uttryckte sig, att man borde göra något för reformen. Ännu märkligare var, att själfve Nils Strindlund, den mest konservative bland alla, hade där infunnit sig. För öfrigt deltogo C. J. L. Almqvist, Thomander, Dalman, Hierta, Ekholm, borgmästaren i Västerås, och Wetterbergh (onkel Adam) m. fl. kända liberale.
