Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
204
MARSDAGARNE I STOCKHOLM 1848.


återkommit från operan, hvars föreställning han icke bevistat till slutet. Ekholm besvor hans majestät att gifva befallning om eldens upphörande samt att själf söka lugna folket. Konungen följde rådet, steg till häst och red i sällskap med sina söner, men utan betäckning, bort till Storkyrkobrinken, där han talade till folket och frågade hvad det önskade.

Den frågan var icke så lätt att besvara, ty egentligen visste man icke hvad man önskade annat än få skräna och kasta sten. Emellertid hördes rop på, att de som häktats under aftonens lopp skulle frigifvas. Det beviljades, och polismästaren Bergman beordrades att oförtöfvadt begifva sig till rådstugan för att släppa ut dem som satts in där för deltagande i oroligheterna. Öfverståthållaren skulle i samma ändamål begifva sig till Kastenhof (nuv. Hôtel Rydberg), hvars häkte också fått mottaga några oroliga sällar. Konungen talade vänligt till folket, men uppmanade det allvarligt att genast upphöra med oordningarna och aflägsna sig.

»Lefve konungen!» skallade nu i Storkyrkobrinken, och folkmassan skingrade sig verkligen. Men flertalet gick icke hem, utan ställde till nytt oväsen utanför Kastenhof samt slog ut fönster hos Benjamin Leja.

I olika hopar drogo lugnets störare omkring på Norrmalm och krossade fönster här och där, såsom hos krigsministern Peyron vid Drottninggatan, f. d. statsrådet Lagerbjelke i n:r 10 Karduansmakaregränd, utrikes statsministern Ihre, Blasieholmstorg n:r 8 (utrikesministerhotellet), men sistnämnda fönsterutslagning berodde på ett misstag och var ämnad åt