Hoppa till innehållet

Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
209
MARSDAGARNE I STOCKHOLM 1848.


nedför trappan och förklarade, att vi måste aflägsna oss, emedan han skulle stänga porten. Vi gjorde vår enhälliga gensaga. Att begifva sig ut i brinken vore att utsätta sig för alla möjligheter af att få en kula i sig. Kulorna fortforo att hvissla. Husmannen var dock mycket bestämd och ville ej höra på våra invändningar.

Vi förklarade, att han gärna kunde stänga porten, men väl ej borde vara så obarmhärtig, att han dref oss ut i kulregnet. Jo, det var just hvad han ville. Ingen främmande person finge uppehålla sig i huset en sådan afton... Han föll slutligen till bönboken, bad och besvor oss att lämna förstugan... Det ginge ju så fort att springa om hörnet... Visserligen, men kulorna gingo ännu fortare.

Slutligen läto vi dock beveka oss, ilade ut i brinken och kommo lyckligt om hörnet till Stora Nygatan. Men åt samma håll styrde fyra karlar, som buro en femte, hvilken icke gaf tecken till lif. Han var troligtvis dödsskjuten eller åtminstone mycket svårt sårad samt medvetslös, och han bars in på Palmblads rakstuga i hörnet af Gråmunkegränd och Stora Nygatan.

⁎              ⁎

Många blefvo ihjälskjutna den aftonen, men till någon visshet om antalet tyckes man aldrig ha kommit. De sårade voro ännu flere. Bland de dödade var en f. d. kapten Levin, hvilken som resande uppehöll sig i Stockholm och bodde vid Luntmakaregatan, men skulle ut och se på tillställningarna eller

C. Lundin.14