men berättigade benämningen »Lidingö-kungen», som
han lämnade i arf åt sin son Harald Zetterberg.
Vice talmannan var en pålitlig, frisinnad riksdagman
och duglig riksgäldsfullmäktig, men han var också
en glad karl, hvars skämt mycket roade ståndets
unga kanslister, och själf hörde han gärna ett
skämtsamt ord.
Stockholms unge extraordinarier trängdes om platserna i ståndens kanslier. Hos ridderskapet och adeln, där riddarhusets egna tjänstemän företrädesvis kommo i åtanka, gick rätt lugnt med kansliets tillsättande, och där berodde det i synnerhet på riddarhussekreteraren, som då var J. A. W. Munck. I prästeståndet innehades sekreterarebefattningen vid 1850—51 årens riksdag af magister S. H. Almqvist, regementspastor vid Andra lifgarde. Notarier i det ståndet voro F. W. Öfverström, komminister i Katarina, och kopisten i eckletiasstiken A. J. Olde.
Borgarståndets sekreterare var Stockholms magistratssekreterare E. G. Runeberg, juris doktor och därför alltid klädd i veckad sidenhatt med guldspänne, som, i anseende till gradens sällsynthet väckte uppseende och gjorde hattens ägare till en på Stockholms gator alltid bemärkt person. Ståndets fyra notarier utgjordes af brottmålsnotarien A. Rundqvist, kopisten S. de Maré samt v. häradshöfdingarne J. A. Hjärne och M. Lang. Bland kanslisterna fann man kopisten F. W. Gahn, Nicanor Becker, v. häradshöfdingen C. Stenberg och v. auditören E. Runeberg, magistratssekreterarens son, samt v. notarien F. Mæchel. En af borgarståndets kanslister vid 1850—51 årens riksdag var åtminstone på sommaren 1903 i full
