den förre e. o. hofrättsnotarie och den senare
löjtnant vid lifbeväringen. Äfven för dem var konsten
länge en binäring, och endast Fagerlin hade åtnjutit
någon allvarligare undervisning, under det Bergh
aldrig i Sverige haft annan handledning än den
kortvariga vid akademien samt den ännu knapphändigare
som han nästan aftvingade Way. Men Bergh hade
redan vid ett par och tjugu års ålder gjort ett
besök i Düsseldorf och sett sig om i Schweiz och
norra Italien. När han kom tillbaka ansågs han
redan som en märklig man, icke för hvad han
målade — det kom först senare, men för att han
besökt främmande land. De båda nämnda målarne
idkade dock allt för allvarligt konst för att ej snart
helt och hållet framträda som verkliga konstnärer
och gifva all annan sysselsättning på båten.
Var konsten länge föga annat än dilettantism, så var allmänhetens uppfattning och bedömande lika dilettantmässig och under ömsesidigt inflytande blefvo konsten och konstkärleken ofta ej annat än lek. I allmänhet arbetades icke med sådant allvar och sådan ihärdighet som i våra dagar. Om man för femtio år sedan här icke fick se så många tokigheter och rent af vanvettiga framställningar som i vår tid skämma konststräfvandena, såg man däremot flera plattheter och intetsägande barnsligheter. Konstföreningens utställningar voro, bland annat, bevis därpå.
De utställningar som anordnades af målaren och litografen Wilhelm Wohlfart, i synnerhet till förmån för artisternas och litteratörernas pensionsförening samt i Bildningscirkeln, vittnade om samma förhållande, och Wilhelm Wohlfart själf var just en
