I TEATERSALONGEN.
Stockholmslifvet på 1850-talet hade icke brist på förströelser, och äfven nöjen af högre värde saknades icke. Hufvudstaden hade då icke mera än ett par och nittio tusen invånare, och i betraktande af denna ej synnerligt höga folkmängdsiffra voro de offentliga förlustelserna, liksom det enskilda sällskapslifvet, ingalunda sparsamt anlitade.
Främst stodo teaternöjena och musiktillställningarna, och med glad förtröstan att få njuta af något riktigt uppmuntrande och värdefullt begaf jag mig då och då till biljettluckan i kungliga teaterns stora förstuga åt Gustaf Adolfs torg för att hos mamsellerna Hané, de två biljett-recevöserna, köpa mig en biljett till aftonens föreställning. Förköp kände man icke till. Låstbom, den sedan bekante biljettockraren, hade icke ännu börjat sin verksamhet. För bestämdt och billigt pris kunde man få köpa inträde i salongen.
Med huru mycket större nöje gaf jag icke då för en teaterbiljett ut mina surt förvärfvade pengar mot när jag, många år därefter, kunde alldeles kostnadsfritt njuta af föreställningarna!
