Klemmings hus vid Drottninggatan, många af
Unga Sverige sammanträffade och där det gick något
à la Bohème till väga, men där man onekligen hade ganska
roligt och där Öbergs unga fru var en intagande,
jag vill just icke säga värdinna, ty verkligt värdskap
förekom egentligen icke i det sällskapet, men
deltagerska i sällskapsglädjen. Bland de manliga
deltagarne väckte Holmström onekligen det största
intresset. Han var ett original alltigenom, men af
ganska älskvärdt slag. Han hade en bror som var
kanske ännu originellare, dock ingalunda så älskvärd.
Denne var skollärare, och vi kallade honom »biskopen»,
emedan han, utan att vara prästvigd, gärna ville gifva
sig utseende af en kyrkans man och därför alltid
gick klädd så att man kunde taga honom för präst.
Bröderna bodde tillsammans, men hade hvar sitt umgänge och hvar sitt rum, och då Ferdinands vänner hälsade på hos honom, gick brodern in i sitt rum och slog dörren till. En afton hade vi icke sett till Ferdinands bror, men Ferdinand hade något meddelande att göra honom och beredde sig tillträde till hans rum samt träffade på honom, men »biskopen» hade hängt sig där inne, hvilket sänkte Ferdinand Holmström i djup och långvarig bedröfvelse.
En verklig präst, ehuru han gaf sig så litet utseende däraf som möjligt, var den i dessa litterära och bokskötande kretsar ofta deltagande Axel Emanuel Holmberg, den kände fornforskaren. När fråga väcktes om en utflykt, i synnerhet om att gå till Lilla Ingemarshof, nära Roslagstull, för att slå käglor, hvilket ej så sällan förekom, voro vi alltid ense om att Holmberg borde vara med. Den som då åtog sig
