fyrverkaren Amici från Rom afbrände sådana i mars.
Den enda regelbundna ingången till Humlegården
var då genom järngrindarne åt Stora
Humlegårdsgatan, midt emot makarna Carléns bostad och Herman
Bjurstens balkong. Afgiften var 2 sk. bko person.
Men genom »plankbiljett», ett från den tiden gängse
uttryck, kunde man bereda sig tillträde alldeles
kostnadsfritt från Gröna gatan, officiellt benämnd Norra
Humlegårdsgatan, nu Karlavägen, och det inträdet
till fyrverkerierna och andra folkförlustelser i
Humlegården anlitades flitigt af stadens gatpojkar samt
äfven af fullväxta personer på det gamla
Ladugårdslandet. Sedan den tiden har ett halft århundrade
förflutit, men skillnaden i lokalen och sedvanorna är
så stor, att man skulle vilja föreställa sig ett par
hundra år.
⁎
Större öfverensstämmelse mellan förr och nu ägde rum i nöjen af högre art och i synnerhet på det musikaliska området. Konserterna på Riddarhuset och i De la Croix’ salong voro ofta af utmärkt beskaffenhet. De kvartett-soaréer som gåfvos af Randel, d’Aubert, Meyer och Sack voro lifligt eftersökta. Men den sistnämnda af dessa fyra, Theodor Sack, bröt sin arm och kunde ej mera traktera sin violoncell, blef vinagent, förtjänade pengar och var förlorad för konsten. Han var, liksom Meyer, hamburgare, men kom vid några och tjugu år till Stockholm och anställdes i hofkapellet samt gifte sig med Hedda Berwald, hofkapellmästarens dotter och syster