Under det att den gamla bordvisan, hvilken
hörde till de »sittande» gästabudsborden, blef allt
sällsyntare, på samma gång som de »sittande» fingo
vika för »gående» bord, utbildade sig allt mera de
nämnda kvartetterna. Det var endast en och annan
i de borgerliga kretsarne som ihärdigt fasthöll visan,
och bland dem gjorde i synnerhet den inom
sällskapsvärlden bekante grosshandlaren A. W. Schalin, den
siste stadsmajorn, samt en gammal målarmästare vid
namn Söderberg sig kända som outröttliga vissångare.
Denne Söderberg, som bodde vid Norrlandsgatan,
må ej förväxlas med glasmästaren Söderberg, hvilken
bodde i Sperlingens backe (nu Riddaregatan) och
flitigt deltog i de sällskapsspektakel som då voro
mycket på modet och hade sin förnämsta tillvaro
i teatersamfundet Thalia i Kirsteinska huset.
I samma lokal, fastän på andra tider, hade Konstnärsgillet också sina teateraftnar samt för öfrigt sina sammankomster med sång och föredrag på olika områden. Af särskildt intresse voro de sångkvartetter som uppträdde på middagar och i aftonsamkväm, i synnerhet den som samlat sig kring Daniel Hvasser och Tore Billing och bestod af Olle Strandberg, Otto Beronius (Glunten), Emmeric Wildner, Oscar Moberg, Lars Nordström samt någon mera, hvilken jag nu glömt.
Denna utmärkta samling af sångare blef senare Karl XV:s kvartett, i hvilken äfven prins August tidtals deltog och som sjöng hvarje vecka hos konungen. Repetitionerna höllos alltid hos Billings.
Sådana utmärkta kvartetter bidrogo nog också till den gamla bordvisans undergång.