flyktingar eller som åtminstone utgåfvo sig vara sådana.
Några af dem voro ganska intressanta personer, andra
föreföllo tämligen obetydliga. De sammanträffade
mest på De la Croix’ kafé i basaren på Norrbro,
som då ännu var ett fint kafé med godt anseende,
samt i Camarchs och Rofflers, de två graubündnernas,
kafé vid Brunkebergs torg, också ett godt ställe.
En som under någon tid uppehöll sig här och hade skaffat sig många vänner, var fransmannen Delmary, hvilken visserligen icke var politisk flykting, men hade uppträdt med det franska teatersällskap som under Voizels ledning åren 1848 och 1849 spelade dels på Mindre teatern, dels i De la Croix’ salong vid Brunkebergs torg. »Delmary» lär ha varit ett för teatern antaget namn, och mycket betviflades, att den som bar det hade förut uppträdt på någon scen. Han var emellertid en hvad man kallar »gentil karl» och stannade långt efter truppen kvar i vår hufvudstad samt umgicks med »unga Stockholm». Jag tog undervisning i franska af honom. Besökte man Delmary, bjöds man alltid på ett litet glas — brännvin, som han funnit vara en utmärkt likör.
I italienska togo Edvard Bergh och jag tillsammans undervisning af en ganska intressant italiensk »fosterlandsvän», grefve Novini Novaji, kanske icke så fullt grefve eller så oförfalskad landsflyktig fosterlandsvän, som han ville att man skulle tro, måhända också verklig italiensk ädling, men i hvad fall som helst en bildad och behaglig person. Han umgicks i bästa kretsar, men det sades, att han äfven idkade högt spel. Slutligen blef han sinnesrubbad, intogs
