slussgrafven flyttades, och Karl Johans torg med
konungens ryttarstod vittnade om ändrade förhållanden.
Om allt detta visste man dock ingenting på 1830-talet.
Den gamla slussgrafven hade två broar, af hvilka den åt Mälaren efter sin färg kallades Röda och den åt Saltsjön Blå slussen. Bägge uppvindades, hvar och en i sin ordning, då något fartyg skulle gå genom slussen, och det var ett ganska styft arbete, men underlättades af det frivilliga bistånd som lämnades af unge män, hvilka hängde sig i kedjorna och därmed tyngde ned balansen.
Västra Slussgatan var då omgifven af handelsbodar ända upp till Södermalmstorg, där det s. k. Stadens nya hus, då som nu, utgjordes af en med mindre butiker försedd basarbyggnad, bland hvilka mamsell Kihlbergs lånbibliotek var mest bekant. Byggnadens underjordiska våning lär från början ha varit ämnad till ved- och lagerkällare för Bryggarämbetets hus, hvilket med källaren Pelikan ligger nedanför torget vid Brunnsbacken, så kallad efter en brunn som var där belägen, men borttogs, då järnvägstunneln anlades.
Nedanför Brunnsbacken låg järnvågen med ett döfvande skrammel af tusentals järnstänger, och ofvanför vågen reste sig Stadshuset, vid foten af Götgatsbacken. Där funnos många offentliga lägenheter såsom Södra kämnersrätten, Hall-, och manufakturrätten, lokaler för rysk-katolsk kyrka och för romersk-katolsk, fängelse samt någon tid äfven anatomisal m. m. Där satt kapten Anders Lindeberg i häkte år 1834, och Crusenstolpe fyra år senare, till dess han fördes ut till Vaxholms fästning.
